Vårbadet efter bäver...

För ganska precis 6 år sedan befann jag och en kamrat oss ute i de nordöstra delarna av stadsdelen för att försöka lura en bäver som sedemera skulle bli en artikel för en av våra jakttidningar. Idag tänkte jag, som någon slags "inför-bäverjakten-peppning", berätta lite om våra strapatser där i slutet av April anno 2004...

Vi hade en längre tid varit inne på att ge oss ut på bäverjakt jag och Andreas. Andreas med kameran över ryggen och jag med bössan. På mina egna jaktmarker i nordöstra delarna av kommunen finns dessutom två fantastiskt fina vattendrag för bäver, så våra förhoppningar att få ett lyckat reportage var minst sagt goda.

Vid 16.30 draget närmade vi oss marken, visa av erfarenhet att det kunde finnas vissa hinder över vägarna upp till vår tänkta post. Bävrarna brukar nämligen gå hårt åt träden i närheten av älven och vägen som vi skulle färdas på slingrade sig efter just den nämnda älven. Mycket riktigt, bara 100-talet meter in på vägen låg första hindret, en ganska kraftig björk som med motorsågens hjälp lämpades åt sidan. Lyckligtvis var det också enda hindret på vår drygt 2 km långa resa på vägen innan parkering. Ur bilen, på med utrustningen och i med pluggen. Här skulle det jagas bäver!

Vi hade gissningsvis bara suttit någon halvtimma innan en välbekant V-plog syntes över vattnet. Kaffemuggen var fortfarande halvfull, men vinden låg på rätt i ansiktet på oss och dessutom satt vi högt över vattnet med utsikt över en liten uddspets som stack ut i älven. Månde vågade man hoppas på att bävern hade för avsikt att ta sig upp där?

5 minuter lades tillrygga. Med handkikarens hjälp kunde jag se att bävern fortfarande hade stadig kur mot oss och inte anade vår närvaro. Bara 10 meter från stranden som vi nu var säkra på att bävern skulle gå upp på, så vände den upp i strömmen och fortsatte simturen norrut längs älven.

"Jäklar, hörde jag Andreas viska bredvid mig. Det sket sig!".

Snabbt var vi på benen och började följa efter bävern norrut. Det gällde att hålla jämna steg med den så att inte vinden skulle spela oss ett spratt. Bävernosen är extremt känslig och en vindpust åt fel håll när man är så nära djuret som vi var, är definitivt slutet på situationen.

Efter 100-talet meter kom vi fram till ett sidovattendrag som var tvungen att korsas. Här började mitt badäventyr. Två snabba steg rätt ut med högskaftade stövlar och goretex, det måste ju hålla tätt tänkte jag.... och bedrog mig gruvligt! Vattendraget visade sig vara betydligt djupare än de få decimetrar jag hade gissat på. Alltså stod jag nu med vatten över stövelskaften och två härligt gjyttefyllda LeChameu stövlar. Men vad gör väl det när man har korn på bäver? Knappt 20 meter bort simmade han och dessutom med stadig riktning in emot land.

Nu eller aldrig! Med några raska kliv var jag över på andra sidan, medan min kamrat hade lyckats ta sig runt helt torrskodd på några tuvor som helt hade förbigått mig. Jodå, bävern skulle upp! Precis invid strandkanten fanns ett stort rotstalp där vattnet inte var så djupt och dit hade han sikte. Jag ställde mig tillrätta med bössan invid ett träd och inväntade.

När jag kände mig säker på att bävern hade kommit in på riktigt grunt vatten brann skottet av samtidigt som jag hörde kameran smattra på en automatserie bakom ryggen på mig.

Allt blev stilla, bara ett lätt kluckande mot strandkanten efter den vattenkaskad jag hade lyckats prestera med skottet hördes. Å sen, efter 10 sekunders tystnad ett lätt plask. I ett sista nervryck hade bävern slagit till med svansen och var nu påväg att glida av den fälla där han suttit. Här var goda råd dyra! Snabb patron ur, bössan mot ett träd och av med stövlar och byxor (som i och för sig ändå var genomblöta), för att försöka ta sig ut i vattnet och bärga bävern.

Sakta sakta balanserade jag ut på undervattensstocken och lyckades få tag på bävern och skjuta den in emot land så att Andreas kunde få tag på den. Sen hände det-

Som bekant blir stockar hala när dom utsatts för vatten ett tag. Så även den stock jag stod på. Andreas kund nog se min förvåning i samma ögonblick som mina fötter slant på stocken och jag handlöst fall i det vårvarma vattnet med skjorta, tröja och kallingar. Det var inget angenämt bad ska jag säga. När Andreas hade sett att jag hämtat mig så bröt skrattsalvan ut. Det tog mig säkert bara någon minut att få fäste för att ta mig upp på stranden igen, men det kändes som en timma! Dessutom dyngsur från topp till tå, men, bävern var landad!

Där stod vi, bortemot 3 kilometer från bebyggelse, mörkret påväg att sjunka över oss, bilen 1 km bort, 18 kilo bäver, kameror, bössor och en dyngsur jägare att frakta på... Konstigt nog var humöret på topp hos både Andreas och mig. För Andreas berodde det antagligen på att reportaget var bärgat och inte minst att han hade fått bevittna årets första bad. För min del var årets första bäver ett faktum. Det var min 8:e bäver i ordningen. Sedan dess har jag haft turen att få fälla ytterligare 6 bävrar själv och jag har dessutom bevittnat ytterligare 3 lyckade bäverjakter. Bland annat en synnerligen intressant jakt tillsammans med yrkesjägaren och jaktskribenten Robert Jidesjö. Men det är en annan historia det....